Thaimat
Chap Chay Nasi Goreng Massaman Curry Satay Sticks Spring Rolls Chicken Cashewnuts Fried Rice i can go on and on...
Vi går längs stranden och letar efter en resturang som ser mysig ut och hittar ett perfekt ställe som ställt ut sina bord på stranden. Vi beställer in varsin chang och jag väljer att äta pad thai chicken. Medan vi väntar på maten dricker vi våra chang och pratar om allt galet som hände kvällen innan och skratten klingar. När vi fått maten äter vi den i lugn och ro samtidigt som vi lyssnar på vågorna som rullar in. Lite längre bort har en resturang dragit igång en fireshow där två thailändare står och kastar eldklot till varandra eller jonglerar med eldpinnar. Det går strandförsäljare längs vattenbrynet och säljer luckyballons och tittar man upp mot himlen ser man dessa ljusballonger sväva bort som stora lysande stjärnor mot den svarta himlen.
Vi går längs stranden och letar efter en resturang som ser mysig ut och hittar ett perfekt ställe som ställt ut sina bord på stranden. Vi beställer in varsin chang och jag väljer att äta pad thai chicken. Medan vi väntar på maten dricker vi våra chang och pratar om allt galet som hände kvällen innan och skratten klingar. När vi fått maten äter vi den i lugn och ro samtidigt som vi lyssnar på vågorna som rullar in. Lite längre bort har en resturang dragit igång en fireshow där två thailändare står och kastar eldklot till varandra eller jonglerar med eldpinnar. Det går strandförsäljare längs vattenbrynet och säljer luckyballons och tittar man upp mot himlen ser man dessa ljusballonger sväva bort som stora lysande stjärnor mot den svarta himlen.
Guuuud vad jag saknar det asiatiska maten och stämningen på strandresturangerna. Sure, det finns thairesturanger nästan överallt men inget går att jämföra med the real deal. Sen jag kom hem har jag bara ätit thaimat två gånger. Jag har inte hittat något riktigt bra ställe att beställa från och vill inte äta något som inte har en chans att leva upp till det jag har i minnet. Jag vet att jag aldrig kommer hitta något i sverige som ens går att jämföra med allt jag åt i thailand men häromdagen kom jag en liten bit på vägen. Ett litet thaikök i halmstad där jag absolut måste börja käka oftare så jag kan få drömma mig tillbaka lite samtidigt som the search goes on...
Dedi
Så jag tänkte lägga upp en liten text om en av mina vänner från asien, antagligen den utav dom som jag kom närmst under resan.
Dedi
Egentligen vet jag inte riktigt vart jag ska börja när det gäller honom. Han betyder egentligen ganska mycket för mig, absolut mer än vad jag betyder för honom. Men det gör mig inget! Minst en gång om dagen så sticker mina tankar iväg åt hans håll.
Men jag tänkte jag skulle skriva lite om hans utseende. Han har en ganska stor mun med stora läppar och det är nästan alltid ett leende på dessa läppar. Han har ganska små bruna ögon som lyser när han ler, man skulle kunna säga att han även ler med ögonen. Näsan är ganska bred och han har en rätt mörk men fin hudfärg. Håret, det måste nog vara det bästa, det är gör verkligen Dedi. Ett stor svinto rufs som är mörkt i botten med lite solblekta toppar/slingor. Det står ofta åt alla håll och det går att forma hur man vill.
Första kvällen jag träffade honom va jag faktiskt tvungen (efter några double double) att fråga om jag fick känna på det. Det va ganska strävt och lite fett så jag frågade vad han hade i håret för att få det så. Svaret jag fick va att han aldrig hade några produkter i håret förutom saltvatten eftersom han surfar varje dag och att han bara tvättade det en gång i veckan. Låter inte super fräscht men jag gillar det. Han har även en riktigt snyggt musklad kropp med många rutor på magen. Ögongodis.
Dedi har en underbar personlighet. Han är alltid glad, väldigt trevlig, omtänksam, charmig, ja jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Han är verkligen en genom go kille.
Han är spronsrad av Rip Curl och har varit en utav de bästa i indonesien i vågsurfing tills han skadade sig rejält i knät. Men han är på väg tillbaka nu och tränar och tävlar en massa.
Jag kommer ihåg första gången jag såg honom. Jag hade hört rätt mycket om honom av Maria, Frida och Josefin som hade hängt med honom innan och hade fått en bild i huvudet av hur han kunde se ut. Så skulle vi ut och shoppa lite första dagen tillbaka i Kuta när en moppe stanna jämte oss. Jag minns att första tanken om killen på moppen va "jaha, så kan man ju också se ut". Det satt en kille som såg väldigt sliten ut med håret ståendes åt alla håll och kanter. Inte allt som jag tänkt när det pratat om honom. Men alla hamnade på Alleycats samma kväll och vi pratade nästan hela kvällen och ju mer vi pratade desto sötare blev han.
Han är antagligen den utav alla från asien som jag håller mest kontakt med. Vi pratar ofta på facebook och vi har skypat några gånger. Det kan göra en hel vecka för mig att få se och höra hans röst i endast några minuter genom skype. Dedi är verkligen en kille som jag aldrig kommer glömma och som jag kommer försöka hålla kontakten med. Jag ska absolut på min nästa resa hälsa på honom på Bali och kanske stanna lite längre den här gången.
Dedi
Egentligen vet jag inte riktigt vart jag ska börja när det gäller honom. Han betyder egentligen ganska mycket för mig, absolut mer än vad jag betyder för honom. Men det gör mig inget! Minst en gång om dagen så sticker mina tankar iväg åt hans håll.
Men jag tänkte jag skulle skriva lite om hans utseende. Han har en ganska stor mun med stora läppar och det är nästan alltid ett leende på dessa läppar. Han har ganska små bruna ögon som lyser när han ler, man skulle kunna säga att han även ler med ögonen. Näsan är ganska bred och han har en rätt mörk men fin hudfärg. Håret, det måste nog vara det bästa, det är gör verkligen Dedi. Ett stor svinto rufs som är mörkt i botten med lite solblekta toppar/slingor. Det står ofta åt alla håll och det går att forma hur man vill.
Första kvällen jag träffade honom va jag faktiskt tvungen (efter några double double) att fråga om jag fick känna på det. Det va ganska strävt och lite fett så jag frågade vad han hade i håret för att få det så. Svaret jag fick va att han aldrig hade några produkter i håret förutom saltvatten eftersom han surfar varje dag och att han bara tvättade det en gång i veckan. Låter inte super fräscht men jag gillar det. Han har även en riktigt snyggt musklad kropp med många rutor på magen. Ögongodis.
Dedi har en underbar personlighet. Han är alltid glad, väldigt trevlig, omtänksam, charmig, ja jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Han är verkligen en genom go kille.
Han är spronsrad av Rip Curl och har varit en utav de bästa i indonesien i vågsurfing tills han skadade sig rejält i knät. Men han är på väg tillbaka nu och tränar och tävlar en massa.
Jag kommer ihåg första gången jag såg honom. Jag hade hört rätt mycket om honom av Maria, Frida och Josefin som hade hängt med honom innan och hade fått en bild i huvudet av hur han kunde se ut. Så skulle vi ut och shoppa lite första dagen tillbaka i Kuta när en moppe stanna jämte oss. Jag minns att första tanken om killen på moppen va "jaha, så kan man ju också se ut". Det satt en kille som såg väldigt sliten ut med håret ståendes åt alla håll och kanter. Inte allt som jag tänkt när det pratat om honom. Men alla hamnade på Alleycats samma kväll och vi pratade nästan hela kvällen och ju mer vi pratade desto sötare blev han.
Han är antagligen den utav alla från asien som jag håller mest kontakt med. Vi pratar ofta på facebook och vi har skypat några gånger. Det kan göra en hel vecka för mig att få se och höra hans röst i endast några minuter genom skype. Dedi är verkligen en kille som jag aldrig kommer glömma och som jag kommer försöka hålla kontakten med. Jag ska absolut på min nästa resa hälsa på honom på Bali och kanske stanna lite längre den här gången.
Heartache
Heartaceh: the emotional state of heartache can be called Love sickness
Love sickness: is a non-medical term used to describe mental and physical symptoms associated with falling in love.
Källa: Wikipedia
Jag får ofta ont i hjärtat när längtan och minnen smyger sig på. Betyder det att jag håller på eller har blivit kär i en världsdel, ett land, en ö, en stad, en resturang, alla underbara människor som jag träffat? Kanske.
"Om man kunde gifta sig med ett land/ö skulle jag gifta mig med Bali och ha Gili som älskare". Det va så jag och Li samanfattade våra veckor när vi lämnade indonesien för att åka tillbaka till Thailand.
Jag tänker tillbaka på min resa varje dag, resan som har frätt ett hål i bröstet på mig. Ett hål som jag aldrig vill ska täppas igen, det hjälper mig att minnas det jag vill aldrig glömma. Vissa dagar är det större och gör ondare än andra och det är då jag skriver. Skriver för att lindra smärtan genom att minnas och dela med mig.
Det är mycket jag vill berätta för er för det va mycket som hände under de fyra månaderna jag var borta. Men frågan är vart jag ska börja? Det självklara hade egentligen varit att börja från början men jag tror jag skulle tappa skrivlusten ganska snabbt då. Jag vill ta det lite som det kommer, skriva om det som poppar upp.
Så igår när jag kom hem från jobbet och klickade mig runt lite på facebook hamnade jag hos en indonesisk vän. Han hade taggats i nya bilder. På ena bilden var det han och en annan kille som jag också blev väldigt bra vän med under min tid. En kille som tyvärr inte har facebook vilket gör det lite svårt att se hur han har det och hålla kontakten. Det var när jag såg bilden på honom som jag bestämmde mig för att mina första inlägg skulle handla om de vänner jag fått under resan som bor i asien.
Jag vet att vissa blir lite avskräckta när man säger att man umgicks med locals. Det är inte direkt något man gör på den vanliga charter resan till grekland eller turkiet. Men det va nog tack vare Frida, Maria och Josefin som jag och Li började umgås med balineserna och jag kan lova att det gjorde resan så mycket mer speciell.
Jag kommer nog skriva om mina vänners utseende och om hur söta jag tycker alla är och där kommer jag kanske inte få så mycket medhåll när jag lägger upp bilder på dem. Men jag måste säga att ju längre man va i asien, desto fler snygga locals såg man, ögat vande sig typ. Men att jag tycker alla de jag ska skriva om är söta, vissa mer än andra och alla på sitt speciella sätt. Men det är antagligen för jag lärt känna dem, persnoligheten kan verkligen ändra utseendet.
Jag avslutar detta inglägget med en bild från mitt paradis.
Over and Out.
Love sickness: is a non-medical term used to describe mental and physical symptoms associated with falling in love.
Källa: Wikipedia
Jag får ofta ont i hjärtat när längtan och minnen smyger sig på. Betyder det att jag håller på eller har blivit kär i en världsdel, ett land, en ö, en stad, en resturang, alla underbara människor som jag träffat? Kanske.
"Om man kunde gifta sig med ett land/ö skulle jag gifta mig med Bali och ha Gili som älskare". Det va så jag och Li samanfattade våra veckor när vi lämnade indonesien för att åka tillbaka till Thailand.
Jag tänker tillbaka på min resa varje dag, resan som har frätt ett hål i bröstet på mig. Ett hål som jag aldrig vill ska täppas igen, det hjälper mig att minnas det jag vill aldrig glömma. Vissa dagar är det större och gör ondare än andra och det är då jag skriver. Skriver för att lindra smärtan genom att minnas och dela med mig.
Det är mycket jag vill berätta för er för det va mycket som hände under de fyra månaderna jag var borta. Men frågan är vart jag ska börja? Det självklara hade egentligen varit att börja från början men jag tror jag skulle tappa skrivlusten ganska snabbt då. Jag vill ta det lite som det kommer, skriva om det som poppar upp.
Så igår när jag kom hem från jobbet och klickade mig runt lite på facebook hamnade jag hos en indonesisk vän. Han hade taggats i nya bilder. På ena bilden var det han och en annan kille som jag också blev väldigt bra vän med under min tid. En kille som tyvärr inte har facebook vilket gör det lite svårt att se hur han har det och hålla kontakten. Det var när jag såg bilden på honom som jag bestämmde mig för att mina första inlägg skulle handla om de vänner jag fått under resan som bor i asien.
Jag vet att vissa blir lite avskräckta när man säger att man umgicks med locals. Det är inte direkt något man gör på den vanliga charter resan till grekland eller turkiet. Men det va nog tack vare Frida, Maria och Josefin som jag och Li började umgås med balineserna och jag kan lova att det gjorde resan så mycket mer speciell.
Jag kommer nog skriva om mina vänners utseende och om hur söta jag tycker alla är och där kommer jag kanske inte få så mycket medhåll när jag lägger upp bilder på dem. Men jag måste säga att ju längre man va i asien, desto fler snygga locals såg man, ögat vande sig typ. Men att jag tycker alla de jag ska skriva om är söta, vissa mer än andra och alla på sitt speciella sätt. Men det är antagligen för jag lärt känna dem, persnoligheten kan verkligen ändra utseendet.
Jag avslutar detta inglägget med en bild från mitt paradis.
Over and Out.
14 juni 2010
Jag har börjat skriva igen.
Jag skriver visserligen för hand men jag funderar på om jag ska börja lägga upp lite av det jag skriver här. Jag va ju väldigt dålig när det gällde min reseblogg, inte ett ända inlägg kom upp under det fyra månaderna jag var borta och det ångrar jag verkligen. Jag önskar att jag skrivit varje dag för ibland hade jag gett vad som helst för att kunna kolla tillbaka och läsa om mina upplevelser och tankar. Vissa minnen bleknar alldeles för snabbt och det är svårt att minnas allt som hände under min tid i asien. De än så länge fyra bästa månaderna i mitt liv.
Jag skriver i min bok när jag får flashbacks eller när jag längtar tillbaka så mycket att det bokstavligt talat gör ont i mitt hjärta.
Jag vill väldigt gärna dela med mig av allt som hände och därför kan jag nog bli lite tjatig ibland. För vem jag än pratar med och vad vi än pratar om så kan jag nästan alltid refera det tillbaka till Asien. Allt för att så jag får berätta lite om det jag upplevt och om hur lycklig jag är som gjort resan. Att egentligen bara skriva och berätta om det kommer inte göra resan rättvisa, allra helst hade jag velat ta med alla min vänner till mitt paradis och uppleva allt tillsammans med dom. För hur underbart hade det inte varit att få ta med några av mina närmsta, Angelica eller Lisa, och visa dom allt. Det är lite av en dröm jag har som antagligen aldrig kommer bli sann och därför väljer jag nu att skriva här.
Så för det som är intresserade kommer jag nu lägga upp mina starkaste, roligaste, lyckligaste, sjukaste och mest underbara minnen här. Det kan nog bli ganska långa inlägg ibland men jag har hur många bilder som helst som jag kan lägga upp så jag hoppas det jämnar ut lite.
Eftersom jag pratar om resan nästan hela tiden är det nog några som redan hört det jag skriver här och då kanske ni märker att jag förfinar/håller inne med vissa delar/detaljer. Vissa saker som hänt där nere ska inte alla öron höra eller ögon läsa men jag ska försöka få med det mesta.
Som vanligt skriver jag att vi får se hur mycket som kommer upp här. Min skrivlust brukar ta slut ganska snabbt men jag hoppas att den håller i sig så ni alla, mina 3-6 läsare, iallafall får ta lite del i mitt livs äventyr.
Selamat tinggal!
Jag skriver visserligen för hand men jag funderar på om jag ska börja lägga upp lite av det jag skriver här. Jag va ju väldigt dålig när det gällde min reseblogg, inte ett ända inlägg kom upp under det fyra månaderna jag var borta och det ångrar jag verkligen. Jag önskar att jag skrivit varje dag för ibland hade jag gett vad som helst för att kunna kolla tillbaka och läsa om mina upplevelser och tankar. Vissa minnen bleknar alldeles för snabbt och det är svårt att minnas allt som hände under min tid i asien. De än så länge fyra bästa månaderna i mitt liv.
Jag skriver i min bok när jag får flashbacks eller när jag längtar tillbaka så mycket att det bokstavligt talat gör ont i mitt hjärta.
Jag vill väldigt gärna dela med mig av allt som hände och därför kan jag nog bli lite tjatig ibland. För vem jag än pratar med och vad vi än pratar om så kan jag nästan alltid refera det tillbaka till Asien. Allt för att så jag får berätta lite om det jag upplevt och om hur lycklig jag är som gjort resan. Att egentligen bara skriva och berätta om det kommer inte göra resan rättvisa, allra helst hade jag velat ta med alla min vänner till mitt paradis och uppleva allt tillsammans med dom. För hur underbart hade det inte varit att få ta med några av mina närmsta, Angelica eller Lisa, och visa dom allt. Det är lite av en dröm jag har som antagligen aldrig kommer bli sann och därför väljer jag nu att skriva här.
Så för det som är intresserade kommer jag nu lägga upp mina starkaste, roligaste, lyckligaste, sjukaste och mest underbara minnen här. Det kan nog bli ganska långa inlägg ibland men jag har hur många bilder som helst som jag kan lägga upp så jag hoppas det jämnar ut lite.
Eftersom jag pratar om resan nästan hela tiden är det nog några som redan hört det jag skriver här och då kanske ni märker att jag förfinar/håller inne med vissa delar/detaljer. Vissa saker som hänt där nere ska inte alla öron höra eller ögon läsa men jag ska försöka få med det mesta.
Som vanligt skriver jag att vi får se hur mycket som kommer upp här. Min skrivlust brukar ta slut ganska snabbt men jag hoppas att den håller i sig så ni alla, mina 3-6 läsare, iallafall får ta lite del i mitt livs äventyr.
Selamat tinggal!
