30 dagar.

Jag har alltid varit den blyga tysta tjejen som inte dragit åt sig speciellt mycket uppmärksamhet. Jag har alltid varit rädd för att prata med främmande människor och haft lite telefonskräck. Ni vet som när man blev tillräckligt gammal för att ringa och boka tid hos frisören eller doktorn själv. Det var det värsta jag visste och struntade heller i att klippa mig än att ringa. Ibland var jag tvungen att samla mod i flera dagar för att ringa ett sånt samtal.

 

Jag har inte haft världens bästa självförtroende när jag var yngre. Under skoltiden hade jag mina vänner som jag alltid umgicks med och hade kanske lite svårt att skaffa nya på grund av min blyghet…

 

Men så hände något, det var dags att välja gymnasium och jag valde Munkagårdsgymnasiet i Tvååker där jag inte kände en kotte. Jag skulle bo på internat och var tvungen att lära känna nya vänner.

 

Mitt självförtroende var fortfarande inte på topp och jag vet att jag alltid fasade för de veckor vi skulle ut och ha praktik. När vi gjorde arrangemang och buketter på skolan var jag alltid väldigt självkritisk och nu skulle jag behöva stå framför en kund och binda en bukett. Det ska gå snabbt och kunden måste såklart bli nöjd. Jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt och det är antagligen därför jag inte jobbar som florist idag. Men jag tror det var under mina tre år på Munka som jag började förändras.

 

Efter gymnasiet fick jag jobb i ett callcenter, jag vet jag med min telefonskräck skulle sitta i ett callcenter och ringa folk hela dagarna. Jag tyckte det var väldigt jobbigt i början men kom över det efter ett tag. När jag senare fick mer ansvar inom företaget slutade jag svara i telefon och min telefonskräck kom tillbaka men inte i samma fulla styrka som innan.

 

Efter lite mer än ett år på detta företag så hade jag sparat ihop pengar till min första backpacker resa till Asien. Det var killarna från mitt gamla barndomsgäng som jag skulle åka med så jag kände mig trygg tills jag fick reda på att Li också skulle med. Vi hade vart bästisar och gått på samma dagis som små men tappat kontakten. Jag blev osäker på mig själv och jag visste inte riktigt hur jag skulle känna inför detta. Men allt gick jättebra och vi hade fyra underbara månader allihopa och det var verkligen kul att få lära känna Li på nytt.

 

Efter de fyra månaderna märkte jag själv att jag förändrats. Jag kände att jag växt som person och blivit mer självsäker. Att jag tog steget och gjorde min andra resa ett halvår senare med Malin som jag bara umgåtts med genom en annan kompis under en sommar. Det tycker jag visar hur mycket säkrare jag blivit i mig själv. Det är klart jag var lite rädd för hur det skulle gå, jag menar vi kände ju egentligen inte varandra speciellt bra och nu skulle vi leva och bo med varandra i fem månader. Men även denna historia slutade lyckligt. Det är klart att vi hade jobbiga dagar under resan där man kanske önskade för tillfället att man valt att resa med någon annan. Men jag är väldigt glad att jag gjorde resan med Malin, vi har idag så många roliga minnen tillsammans och ska ju snart ge oss iväg igen.

 

Men meningen med det här inlägget var att skriva hur mycket man växer som människa när man är ute och reser. Man tvingas till att klara sig själv och lära känna nya människor.

 

Idag är det inte bara jag som märker det utan vänner och familj har även påpekat hur jag förändrats. Jag tar för mycket mer nu och speciellt min farmor och farfar säger att jag pratar mycket mer. Jag mognat och själv känner jag mig gladare, även om jag har mina dåliga dagar när längtan blir för stor. Men jag har även fått mycket bättre självförtroende. Vissa ser mig kanske fortfarande som den tysta och blyga, men då ha de inte sett hur jag var innan. Sen anser jag att alla behöver ju inte så i centrum hela tiden. Jag klarar mig bra på kanten som den starka, men tysta typen. Huvudsaken är att jag mår bra med mig själv!


Kommentarer
Postat av: Malin!!

woho amanda :) nu ska jag bli likadan, jag ska få amanda buuust! :D eller något xD

2011-08-01 @ 13:32:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0