Så var väskan äntligen färdigpackad, redan 0.5 kilos övervikt men hoppas på att det är någon snäll person som checkar in oss i morgon. Det känns konstigt att vi åker imorgon, jag har nog fortfarande inte förstått det men kan inte sluta le när jag tänker på det.
Så tåget mot köpenhamn går klockan sju imorgon bitti. Det är så skönt att åka på morgonen så man slipper gå och vänta hela dagen. Sen landar vi 25 timmar senare 19.15 i Bali. Man har ju kontakter lite här och var så vi har ett hotellrum som väntar på oss och när vi kommer fram dit är det bara att slänga in väskorna, lägga på lite smink och sen är det Alleycats som gäller!
Tyvärr är det många som åkt hem nu efter Ramadah för att vara med sina familjer så våran välkomstkommite är inte speciellt stor. Men de som är kvar på Bali hoppas jag dyker upp och tar några öl/double-double med oss. Jag längtar efter att få krama dom alla!
Jag är en liten bilnörd innerst inne. Jag älskar att titta på bilar, gärna snabbt snygga bilar eller gamla klassiker. Nu ligger ju min allra första bil, skodan, ute på blocket och det går inte att inte fundera på vad jag vill ha för bil nästa gång. Just nu är jag väldigt inne på en gamla klassiker men jag antar att det kommer sluta med den billigaste bilen jag kan hitta för jag kommer inte ha speciellt mycket pengar kvar tror jag när jag kommer hem från Bali.
Dessa söta bilar var med och körde i Rallyt och jag blev verkligen helt förälskad. Jag skulle vilja ha en gammal Amazon, Bubbla eller en likadan som den orangea saaben. Men med en gammal bil kommer det mycket underhåll, men hade det inte varit häftigt!?!
Jag är verkligen i stort behov av massage! Det ska bli så skönt att komma till Bali och kunna unna sig en riktigt go massage för 45 kr. Vi har ett speciellt ställe på poppies 2 som vi alltid går till.
Första gången jag gick dit gjorde jag en body scrub och då får man 30 minuters massage först och sen scrubar de en i 30 min. Det visste jag inte när jag kom dit så jag förväntade mig ingen massage alls men jag la mig på bordet och hon började knäcka min rygg. Det knakade så mycket i den att min massör blev lite ställd, men jag förklarade att det kan låta så ibland . Sen satte hon igång och börja knåda min rygg och herregud va skönt det var. Jag fick rysningar och ville verkligen inte att det skulle ta slut. men eftersom jag beställt body scrub så gjorde det ju tyvärr det. Men resten av gångerna jag gick det försökte jag alltid få samma tjej...
För ett tag sen var jag på rally med min pappa, Tilde och hennes pappa nere i hästveda. Jag hade nog inga riktigt förväntnigar innan jag åkte och tvekade faktiskt först på om jag skulle följa med. Men jag hade riktigt roligt och går gärna på fler rallyn. Eller allra helst hade jag nog suttit i en utav bilarna som kör istället för att bara titta på. Älskar när det går fort och hade så gärna vela testa köra eller bara få sitta jämte och åka med!
Vi satt uppe på Tildes farmors tak och hade hur bra utsikt som helst över bilarna som susade förbi på grusvägen nedanför oss.
Det dammade rätt så rejält ibland när de körde och sladdade riktigt brett!
Förberedleserna fortsätter.. Nu sitter jag här med färg i håret så det är nyfärgat till Bali, ska även till frisören imorgon och klippa mig lite innan jag ger mig av till Angelica och spenderar tre dagar i Skövde med henne och den nya lilla William. Men innan dess blir det en runda på stan med Molly och Mel för att inhandla det allra sista. I helgen ska det packas på riktigt för jag jobbar ända in i det sista mån-ons. Sen torsdag morgon klockan 7 går tåget till Kastrup! O v e r k l i g t !
Jag vet inte om jag redan skrivit om Tommy, Malolo eller Sayang?
Men jag hittade iallfall dessa bilderna på min dator så slänger upp dom.
Detta är hunden Tommy och apan Malolo, det bästa vänner. Malolo älskar att rida på Tommy och när man väl satt honom där är det väldigt svårt att få bort honom. Han är en väldigt rolig apa för Jeki som tar hand om honom åt en aussie kan säga åt Malolo att attakera folk. Såklart är det ju bara på skämt men när han säger åt Malolo att han till exempel inte gillar Dedi bli apan helt galen och börjar skrika. Det är väldgt väldigt roligt att se. Men i övrigt är han en snäll apa som äter det mesta och tycker det är roligt att klättra på folk.
Så tio dagar kvar... Det närmar sig verkligen med stormsteg nu och jag kan fortfarande inte riktigt förstå att vi snart är där. Jag drömmer om det varje natt. Jag hade till och med en "mardröm" härom natten.
Vi kom till Bali och inget var sig likt. Allt var väldigt mörkt och grått och man vågade inte gå själv på Poppies. Jag blev så chockad i drömmen att jag fick en blackout och när jag "vaknade upp" tre dagar senare var jag hemma i Sverige igen och minndes ingenting. Det är alltid svårt att återberätta en dröm men det var läskigt iallfall.
Men på onsdag åker jag till min Angelica och hennes nya lilla knodd William. Det ska bli sååååå roligt att få träffa båda Angelica och lilla Wille innan jag åker. Men därför har jag börjar "provpacka" idag för att se om allt verkligen får plats i väskan jag tänkt ha.
Jag lyckades faktiskt att få ner det mesta så jag tror nog att det blir den väskan så slipper jag släpa på min stora ryggsäck
Började dagen med att själv åka iväg och storhandla åt mamma och pappa i brist på annats att göra.
Väl hemma kände jag att det va dags att ta tag i att tvätta bilen som jag skjutit upp alldeles för länge. Den 1 september närmar sig snabbt och jag saknar fortfarande ca 15 000kr till resan så nu jäklar ska jag göra mig av med bilen.
Amandas Carwash!
Så om någon är sugen på att köpa en Skoda Fabia Classic -00 i prima skick för 24 600 så är det bara att höra av sig.
Bloggtorka.. Eller helt ärligt börjar jag bli less på det här med bloggandet. Jag har lyckats få ihop över 100 inlägg så länge har jag aldrig haft uppe en blogg innan. Sen är det ju bara 12 dagar kvar så det känns lite löjligt att ge upp såhär nära mållinjen! Jag ska försöka knåpa ihop några sista inlägg men jag kan inte lova några superinlägg.
När jag väl sen kommit till Bali får vi se hur mycket jag skriver här. Det vore kul att hålla er här hemma lite uppdaterade men jag kan lova att det inte kommer bli ett inlägg om dagen. Men kanske något lite då och då om jag orkar.. Det är ju trots allt semester!
Idag har det inhandlats Bali presenter. Våra små vänner där nere ska få sig varsin Nyåks klocka. De är ju hur snygga som helst och hur roligt är det inte att man själv kan mixa och matcha. Till mig själv blev det en lila och grön! Så vill du också ha en klocka kan du gå in på nyaks.se och klicka hem en till ett bra pris.
När man vet att man snart ska sluta sitt jobb blir allt mycket tråkigare. Idag är min näst sista dag på Bring Cargo som receptionist och jag har verkligen ingen arbetslust alls. Här är inte heller speciellt mycket att göra förutom att svara i telefon så jag lägger spindelharpan hela dagarna.
Jag tänker inte anstränga mig för att hitta på olika arbetsuppgifter de här sista dagarna, utan jag gör det som de ber mig att göra och sen sitter jag och räknar minuterna tills jag slutar. Jag tycker alltid det är likadant när man säger upp sig eller blir uppsagd.
Men jag är väldigt glad att jag snart blir arbetslös för detta måste varit det tråkigaste jobbet jag någonsin haft. Sen är det klart att det blir ännu tråkigare att jobba när Bali är så nära.
Ordet familj för mig är inte bara de människorna med samma kött och blod, det är större än så. De människor som jag tillåter komma in i mitt liv och komma mig nära är en del av min familj.
Jag tycker det är häftigt hur av en ren slump jag hamnade på Bali och fann något så speciellt. Det var inte alls meningen att jag skulle åkt dit under min första resa men jag tackar Li som fick mig till att åka dit.
Jag brukar säga att jag har två familjer eller rättare sagt två hem. Självklart är min familj här hemma i Sverige nummer ett men Bali är mitt andra hem. På Bali har jag dessutom fler familjemedlemmar som betyder lika mycket för mig som de av samma kött och blod. Det är människor som jag egentligen inte känt speciellt länge men som jag under kort tid kommit väldigt nära och börjat älska som om de vore biologiska syskon till mig.
Jag är lyckligt lottad som har en sådan stor familj med människor från hela världen!
Sommaren är visserligen över men här kommer ett inälgg om den perfekta sommarmusiken.
När vi var i Airlie beach hamnade vi på en liten irländkspub efter en galen start på kvällen. Där var fullt ös med liveband så vi bestämde oss för att stanna. Bandet Colourfide lät ungefär som en aussie-verison av Hoffmaestro. Sex sköna killar på scen som bytte av varandra vid mikrofon och insturment hela tiden var hur grymma som helst, det var självklart att vi skulle tillbaka och se dom igen innan vi lämnade Airlie.
Sagt och gjort gick vi dit två kvällar senare för att se hela spelningen. De var lika grymma denna gången och vi stannade kvar när de spelat och pratade lite med killarna. Malin bytte nummer med dom och så sa vi att vi skulle ses i Surfers när vi kom dit.
Det blev lite strandhäng och en fest med killarna och innan vi åkte vidare var vi såklart tvugna att fråga efter en skiva med deras låtar som vi kunde ha i Swatkat! Vi lovade att sprida Colourfide i sverige så jag gör bara min plikt genom att skriva det här inlägget. De har tyvärr inga bra youtube klipp med de bra låtarna och jag vet inte hur man lägger upp ett ljudklipp men här är deras myspace sida där man kan lyssna på deras musik.
Imorse fanns det ett avsnitt av Livräddarna på Bondi Beach - Bali inspelat till mig. Så jag hade en lite mysig frukostsund för mig själv framför tvn med Livräddarna. Det var nästan så jag fick en liten tår i ögat när jag såg Eka på tvn.
Vi lärde ju känna ett gäng livräddare när vi var där föra gången. Vi hade alltid en pratstund med dom varje dag, även när de bytte plats och vi fick gå i 20 minuter för att träffa dom. Men de är nog de ända som jag inte har haft någon kontakt med alls sen vi lämnade Bali. Jag har inte någon utav dom på facebook eller några telefonnummer så de har inte en aning att vi snart kommer. Därför är det väldigt roligt att kunna se dom på tv ibland, även om det var längesen det spelades in är det samma goa killar som håller koll på Kuta beach.
Jag behöver egentligen inte skriva att jag längtar för det borde alla förstått nu. Men jag kom på idag att jag nog aldrig känt såhär innan. Inför förra resan längtade jag inte såhär mycket, eller inte på samma sätt. Det är riktigt plågsamt nu att sitta på jobbet och inte ha något att göra för det ända jag kan tänka på är Bali. Men tre arbetsdagar kvar sen slipper jag i alla fall den skiten...
Idag var det upp tidigt för 8.30 blev vi upphämtade i Byron för SKYDIVING!!! Väldigt nervösa blev vi upplockade utanför turistbyrån där vi bokat det hela dagen innan. De körde oss till fallkskärmsklubben under tiden som vi fick fylla i en massa papper. Sen gick allt väldigt fort.
Några minuter senare hade vi uppgraderat oss från 11000 ft till 14000 ft, vi hade våra overaller och selar på oss och fick en genomgång på hu vi skulle göra när vi hoppade ut ur planet och när vi landade. Sen satt vi helt plötsligt i planet.
Vi släppte först en tjej på 9000 ft innan vi fortsatte uppåt och killen jag skulle hoppa med sa att vi var först ut på 14000 ft. Då blev jag nervös när vi flyttade ner till golvet och han började spänna fast sig i mig.
Helt plötsligt lös lampan att vi hade en mile kvar och han gick igenom allt med mig igen.
En halv mile kvar, på med glasögonen. Den gröna lampan började lysa, dörren öppnades, han visar mig sin "klocka" och säger att vi nu är lite över 14000 ft.
Sen till det läskigaste, händerna på selen och ut med benen. Jag hängde utanför planet i långa 3 sekunder innan vi han puttade ut oss från planet.
Luften var kall där uppe och allt snurrade. Vi föll snabbt, så snabbt att det var svårt att andas men gud vad häftigt det va! Jag hade en hel minuts fritt fall, det är väldigt svårt att beskriva känslan att falla fritt men det var helt otroligt.
Han fällde ut fallskärmen, lättade lite på min sele och vi gled genom luften. Jag hade fullt upp med att kolla på utskickten när han gav mig remmarna, lät mig styra och sa "welcome to my office", så klockrent!
Efter ett tag tog han remmarna igen och vi gjorde några hårda svängar och snurrade runt runt, hur kul som helst!
Men helt plötsligt var det upp med benen för landning och sen satt jag med rumpan på marken igen. Allt gick så väldigt fort men jag älskade verkligen känslan att falla och glida runt fritt upp i luften.
Det är defenitivt något jag skulle kunna tänka mig att göra igen men jag vet inte om jag vill lägga pengar på det. Det är dyrt och nu har jag ju faktiskt gjort det en gång så nu kan jag kryssa av det på "listan"
It's On When It's On.. Det är Rip Curls slogan för deras årliga Rip Curl Cup Padang Padang.
Jag följde denna tävlingen över internet förra året också men då kom den faktiskt aldrig igång. De har en väntperiod på ungefär en månad där de väntar på dagen med de perfekta vågorna. I år startade tävlingen 10 juli och skulle slutat 14 augusti. Men idag var den On och det var så bra vågor att de kunde köra alla omgångar.
Här är ett klipp på när min kompis, Dedi Gun, som jag inte ens fattat skulle vara med i stora tävlingen surfade. Han fick tyvärr inte speciellt bra poäng och slogs ut direkt.
Vinnaren blev tillslut Lee Wilson. Jag tycker det är jättekul att kolla på surftävlingar och folk som surfar överhuvudtaget. Det ser så hälrigt ut och jag önskar att jag också kunde. Men jag har försökt en gång på Kuta och det var verkligen inget för mig. Man måste ha tålamod och försöka, försöka, försöka. Jag fick brädan i huvudet och hade sand överallt efter en timme och då kände jag att det var dags att ge upp. Men jag nöjer mig med att titta på denna häftiga sport även om det hade varit häftigt att själv kunna ta en våg någon dag.
Söndag, vem gillar söndagar egentligen? Oftast vaknar man upp bakis, gör inget vettigt under dagen och så har man ångest för man ska jobba på måndag! Jag gillar dem i alla fall inte!
Idag har varit en sån typisk söndag, skit väder, inget att göra så jag har spenderat nästan hela dagen i sängen och tittat på filmer. Visserligen vaknade jag inte upp bakis imorse och jag ska inte jobba imorgon för en gångs skull! S w e e t !
Jag har tittat på en massa gamla favorit filmer idag. En av mina absoluta favorit filmer är Lords of Dogtown. Jag tröttnar aldrig på den filmer och har tappat räkningen på hur många gånger jag sett den. Den är GRYM!
Men det blir nog en springrunda lite senare för att se om mina knän håller och så jag kommer ut och får lite frisk luft idag!
Så för en vecka sen hade vi alltså ett Wildlife Adventure i Kalv.
Jag vaknade upp en aning bakis, eller kanske fortfarande full på lördagen. Bror min sprang fram och tillbaka i huset med sovsäckar och liggunderlag när han stannade upp och frågade om jag skulle med ut och paddla. Innan jag ens hann svara eller tänka efter var det bara, Skynda dig och packa vi åker om en kvart! Så jag slängde ner sånt jag tänkte kunde vara bra att ha i skogen i en väska och tio minuter senare var jag klar.
Vi trängde in oss fem pers och en hel del packning i en lite golf och körde och mötte upp resten av gänget som hade varit lite smartare och tagit jeepen.
Sen hade vi landsbygdssafari och körde genom alla hålor man inte vill bo i. Planen var egentligen att stanna till på donken för lite käk, men att hitta ett Mc Donalds i skogen var inte det lättaste. Vi kom fram till Ätran och hittade Grytan! De hade den mest udda buffe jag någonsin sett så körde på ett säkert kort och valde en pizza istället.
Efter vårt lilla pitstop var vi redo att fortsätta äventyret. Mot kanoterna!
Ja vi kom ju tillslut fram och då var det bara att packa våra saker i kanoterna och ge oss iväg!
Mr Holland, Metten, var taggad och jag hamnade i mitten utan paddel första biten så jag passade på att njuta av en öl.
Det blev ganska många ölstopp men vi hade väldigt kul på vårt äventyr mot övernattningsstället. Jag menar det är inte varje dag man har champangefika med kåsor eller har en Holländare stylar sitt hår med näckrosor.
Vi kom iallafall tillslut fram, det gjordes upp en eld, vi satte upp tälten och sen var det dags för ett dopp.
Vi hade en ritkigt go kväll framför vår warehousefire. Det spelades munspel, snackades skit, vi drack det lilla vi hade kvar av vår alkohol (mycket gick åt på vägen) och grillades korv eller ja det mer än bara korv som grillades, allt hamnade tillslut i brasan på något konstigt vis. Men det var jättemysigt. Alla var rätt trötta så det blev en ganska tidig kväll. Jag började natten i ett tält men vaknade upp på morgonen under bar himmel. Det var verkligen inte den skönaste natten, utan liggunderlag var marken hård och trästockarna runt elden där det slutade med att jag sov halva natten var inte heller speciellt mjuka. Så man vaknade upp dagen efter rätt mörbultad.
Alla var rätt sega på morgonen men efter lite frukost och när vi sen packat ihop alla våra saker, vissa tog även morgon dopp för att vakna till lite extra, så gav vi oss av igen. Att paddla motströms var inte lika kul. Den lätta och höga stämningen vi haft i dagen innan var som bortblåst, det var tungt att paddla, alla var trötta och ville hem. Men tillslut kom vi iallfall fram till bilarna och det var dags att avsluta helgens äventyr. Men jag måste sammanfatta det hela som jävligt lyckat! Vi hade så sjukt kul och nästa år hoppas jag att det blir fler nätter i skogen och att vi slipper paddla motströms!
Jag har precis skänkt 50 kr till Läkare utan gränser genom en kampanj som Aftonbladet har. Jag är inte den som brukar skicka pengar till hjälporganisationer även om jag önskar att jag var det, det är ju hut lätt som helst att bara knapppa iväg ett sms! Alla borde göra det idag så drick en öl mindre på krogen ikväll, hoppa över lördagsgodiset denna helgen och ge de pengarna till de svältande i Afrika istället. 50 kronor är egentligen ingenting, alla kan hjälpa och varenda krona räknas!
Svälten i Afrikas Horn är fruktansvärt. Vi lever gott här på andra sidan jorden och lyxar gärna till det lite extra nu på sommaren med en god grillad stek och en kall öl medan hela familjer dör i svält i Afrika. Det är sjukt att det ska vara så orättvist. Det är idag över 12 miljoner människor som lider av svält och tio tusentals är dagligen på flykt desperata efter mat, vatten och sjukvård.
Jag önskar att jag kunde göra mer. Jag skulle vilja volontera i Afrika och kunna känna att man faktist gör skillnad. Det är en dröm som jag har och jag hoppas att jag någon dag tar tag i det och verkligen åker ner. Jag vill jobba med barn i Afrika, det behöver nödvändigtvis inte vara sjuka barn utan jag hade kunnat tänka mig hjälpa till på ett barnhem. Jag har hört att det ska vara väldigt psykiskt påfrestande men jag hoppas som sagt en dag kunna klara av det.
SÅ HÄR KAN DU HJÄLPA
Skänk en valfri gåva via plusgiro 90 06 03-2 eller bankgiro 900-6032 och märk betalningen AFTONBLADET TIMME.
Sms:a TIMME till 72970 och du skänker en gåva på 50 kronor. Ange TIMME 100 för en gåva på 100 kronor och TIMME 200 för en gåva på 200 kronor. Av en gåva om 50 kronor tillfaller cirka 45,62 kronor Läkare utan gränser. Resterande summa är avgifter där cirka 3,13 kronor går till mobiloperatörerna och cirka 1,25 kronor går till teknikleverantörerna.
Mmm... Min första lediga dag igår med sol på väldigt väldigt länge! Har jobbat väldigt mycket i sommar men igår hade jag äntligen en ledig dag mitt i veckan och jag hade sådan tur att solen var framme. Så det blev första stranddagen för mig iår!
Så jag och miss Sjösten pallrade oss ner till stranden för att försöka få lite färg. Jag är ju blek som en jäkla snögubbe nu. Har lite lite linjer kvar från i vintras men när man får höra att fan va blek du är när man skypar med Bali känns det sådär. Måste försöka jobba upp en lite grundfärg tills vi åker.
Jag tyckte jag var duktig som smörjde in mig igår innan vi gick till stranden men jag lyckades bränna mig en aning ändå. Det får nog bli lite högre solskyddsfaktor nästa gång. Men jag hoppas att det röda kommer bli fin fin brun färg idag!
Det ser inte ut som om det ska bli något höjdare väder i helgen men jobbar idag och imorgon och är sen ledig hela fem dagar! Förhoppningsvis tittar solen fram igen så jag får någon mer dag på stranden. Sen är det fyra arbetsdagar kvar tills jag blir arbetslös igen, Woohoo! Jag är så trött på detta jobb så det ska bli jävligt skönt att slippa det snart!
Chris Medina, var med i Amerikanska Idol. Han vann inte men är ändå en av de deltagare som gjort mest intryck då han dagen efter att ha blivit utröstad släppte singeln What Are Words.
“What Are Words” handlar om Chris Medinas fästmö Juliana Ramos som 2 månader innan de skulle gifta sig var med om en bilolycka och hamnade i koma. Läkarna sa att hon inte skulle klara sig, men Chris vägrade att ge upp. Efter en och halv månad vaknade hon upp, hjärnskadad och handikappad för livet och Chris finns fortfarande vid hennes sida. Under sin audition sa han några väldigt minnesvärda ord som även återfinns i låten. “What kind of man would I be if I leave her when she needs me the most?”
Det är en så otroligt vacker låt som jag nu spelar på repeat dygnet runt. Alla hår på min kropp ställer sig upp varje gång jag lyssnar på den.
I fredags började min superhelg med reunion med rövgänget. Jag har ju redan skrivit ett inlägg om detta fantastiska gäng så det blir mest bilder från kvällen den här gången.
Victor hade fixat fin fina tröjor till oss alla! Alla var glada att se varandra så det blev många kramkalas och mycket mys
Det skålades en hel del för Bali!
Efter en god middag och mycket prat om minnen gav vi oss ut och gjorde stan osäker...
Jag har alltid varit den blyga tysta tjejen som inte dragit åt sig speciellt mycket uppmärksamhet. Jag har alltid varit rädd för att prata med främmande människor och haft lite telefonskräck. Ni vet som när man blev tillräckligt gammal för att ringa och boka tid hos frisören eller doktorn själv. Det var det värsta jag visste och struntade heller i att klippa mig än att ringa. Ibland var jag tvungen att samla mod i flera dagar för att ringa ett sånt samtal.
Jag har inte haft världens bästa självförtroende när jag var yngre. Under skoltiden hade jag mina vänner som jag alltid umgicks med och hade kanske lite svårt att skaffa nya på grund av min blyghet…
Men så hände något, det var dags att välja gymnasium och jag valde Munkagårdsgymnasiet i Tvååker där jag inte kände en kotte. Jag skulle bo på internat och var tvungen att lära känna nya vänner.
Mitt självförtroende var fortfarande inte på topp och jag vet att jag alltid fasade för de veckor vi skulle ut och ha praktik. När vi gjorde arrangemang och buketter på skolan var jag alltid väldigt självkritisk och nu skulle jag behöva stå framför en kund och binda en bukett. Det ska gå snabbt och kunden måste såklart bli nöjd. Jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt och det är antagligen därför jag inte jobbar som florist idag. Men jag tror det var under mina tre år på Munka som jag började förändras.
Efter gymnasiet fick jag jobb i ett callcenter, jag vet jag med min telefonskräck skulle sitta i ett callcenter och ringa folk hela dagarna. Jag tyckte det var väldigt jobbigt i början men kom över det efter ett tag. När jag senare fick mer ansvar inom företaget slutade jag svara i telefon och min telefonskräck kom tillbaka men inte i samma fulla styrka som innan.
Efter lite mer än ett år på detta företag så hade jag sparat ihop pengar till min första backpacker resa till Asien. Det var killarna från mitt gamla barndomsgäng som jag skulle åka med så jag kände mig trygg tills jag fick reda på att Li också skulle med. Vi hade vart bästisar och gått på samma dagis som små men tappat kontakten. Jag blev osäker på mig själv och jag visste inte riktigt hur jag skulle känna inför detta. Men allt gick jättebra och vi hade fyra underbara månader allihopa och det var verkligen kul att få lära känna Li på nytt.
Efter de fyra månaderna märkte jag själv att jag förändrats. Jag kände att jag växt som person och blivit mer självsäker. Att jag tog steget och gjorde min andra resa ett halvår senare med Malin som jag bara umgåtts med genom en annan kompis under en sommar. Det tycker jag visar hur mycket säkrare jag blivit i mig själv. Det är klart jag var lite rädd för hur det skulle gå, jag menar vi kände ju egentligen inte varandra speciellt bra och nu skulle vi leva och bo med varandra i fem månader. Men även denna historia slutade lyckligt. Det är klart att vi hade jobbiga dagar under resan där man kanske önskade för tillfället att man valt att resa med någon annan. Men jag är väldigt glad att jag gjorde resan med Malin, vi har idag så många roliga minnen tillsammans och ska ju snart ge oss iväg igen.
Men meningen med det här inlägget var att skriva hur mycket man växer som människa när man är ute och reser. Man tvingas till att klara sig själv och lära känna nya människor.
Idag är det inte bara jag som märker det utan vänner och familj har även påpekat hur jag förändrats. Jag tar för mycket mer nu och speciellt min farmor och farfar säger att jag pratar mycket mer. Jag mognat och själv känner jag mig gladare, även om jag har mina dåliga dagar när längtan blir för stor. Men jag har även fått mycket bättre självförtroende. Vissa ser mig kanske fortfarande som den tysta och blyga, men då ha de inte sett hur jag var innan. Sen anser jag att alla behöver ju inte så i centrum hela tiden. Jag klarar mig bra på kanten som den starka, men tysta typen. Huvudsaken är att jag mår bra med mig själv!
