Amanda på Resa

Uppe med tuppen som vanligt..

Än så länge ser det ut som en ledig dag idag, s k ö n t ! Men bara för att jag skriver det nu kommer de säkert ringa mig snart och säga att jag behövs någonstans. Pallar inte jobba idag men behöver ju pengarna till Bali så egentligen får jag inte tänka sånna tankar.

Men om, ifall, att det skulle sluta med att jag är ledig idag, f i n g e r s   c r o s s e d, så ska jag ut och försöka få upp min bränna igen. Det ser ut som om det ska bli fint väder och jag har tappat nästan all min färg nu under dessa regniga, kalla, nästan höst dagar. Skönt att det ska bli varmt i veckan igen, sommaren är på G.

Vet inte om man ska testa ta upp det här med bloggandet igen.. Är lite sugen och jag skulle kunna skriva lite om de fem månaderna som bara flög iväg i Thailand, Bali och Australien och sen är jag lite sugen på att göra en ny design till bloggen vilket jag tycker är det roligaste med hela bloggandet. Hmm... Jo så får det nog bli, ska försöka skriva ett inlägg om dagen, som en nedräkning till jag får åka "hem" igen!

 

 

Från min förra resa lärde jag mig att den här gången ska jag skriva dagbok så ofta som möjligt. Idag ångrar jag mig jättemycket att jag inte köpte ett block och en penna och skrev ner mina tankar under resans gång. Jag hade gett vad som helst idag för att kunna gå tillbaka och läsa om allt som hände. Visst, man glömmer inte en sån resa i första taget men tankar, funderingar och små saker som kanske gjorde mig lite extra glad ena dagen är sånt som snabbt blir suddigt när man tänker tillbaka.

Förra gången jag var borta var det även tänkt att jag skulle skrivit här men det gick ju inge vidare...
Därför har jag nu skapat en profil på resedagboken.se som jag ska försöka uppdatera lite oftare, här är en länk:
http://www.resdagboken.se/Web/Apps/User/Profile.aspx?id=147&epslanguage=sv&uid=186840


Idag kände jag att det var dags för ett litet "inför-resan-inlägg". Det är nu mindre än 30 dagar kvar nu, 27 dagar för att vara exakt, tills jag och Malin sitter på planet på väg bort från den kalla, trista hösten. Nedräkningen har börjat! Jag längat så sjukt mycket efter att få släppa lös Amanda på Resa igen och den här gången ska ni få följa med henne på nya äventyr.

Over and Out
Amanda snart på resa

Har suttit hemma hos Malin i några timmar nu och kollat flygbiljetter och BOKAT! Äntligen är det klappat och klart, den 2 november drar jag till Thailand sen bär det av till Bali och avslutningsvis Australien. Det kommer bli så GRYMT!
Så sjukt glad, im going back to my Paradise!

Gili T. ön som gud glömde, mitt egna paradis.

Det finns tre Gili öar. Gili Meno, Gili Air och min favorit, Gili Trawangan. Gili T är den största utav de tre öarna som tillhör den indonesiska ön Lombok. På Gili öarna finns inga mopeder eller bilar, endas häst och vagn och cyklar. Där finns inte heller några poliser vilket gör att det är tillåtet att stoppa i sig det mesta. Bland annat Magic mushrooms och marijuana intas och säljs väldigt öppet överallt på dessa öarna. Så folket som bor där har en ganska soft syn på livet.

Jag va på Gili T två gånger under mina fyra månader i Asien. Jag blev helt kär i ön vid första besöket och kände mig inte klar när jag åkte därifrån. Kände att jag va tvungen att åka tillbaka så det gjorde jag. Men jag tänkte jag skulle skriva lite om mitt första besök där. Jag har mycket att berätta så mitt Gili besök kommer delas upp i många inlägg. Men nu börjar vi från början.

Jag och Li hade brutit oss loss från killarna som helt vägrade att följa med oss till Bali. Vi hade vart lite mindre än en vecka på Bali när vi bestämde oss för att testa Gili öarna som vi hört så mycket bra om. Jag har för mig att det tog ca 2 timmar med speedboat från Bali.
Vi gled med båten genom det kristallklara turkosa vattnet direkt in på den kritvita stranden och hoppade i land med vår packning. På stranden stod det rätt många "hotellraggare" som slogs om oss för att vi skulle bo på deras hotell. Vi ignorerade dom och bestämde oss för att gå en bit in mot "centrum" för att se om vi kunde hitta något bra hotell. Fler "hotellraggare" cyklade upp jämte oss och tyckte vi skulle vända om och bo hos dom istället. Vi hade egentligen ingen aning om vart vi skulle ta vägen men Li hade en känsla att vi gick åt rätt håll så vi fortsatte att gå. Så cyklade Jous upp jämte oss att han hade billiga rum på sitt hotell som låg i den riktningen vi gick. Vi kom överens att vi lika gärna kunde ta en titt, det började bli väldigt varmt att gå med de tunga väskorna på ryggen när solen stod så högt på himlen och värmen hettade.

Jous förklarade att hans hotell var det bästa, för endast 100 000 ruphia (ca 80kr då) så skulle vi få fläkt, varmvatten, gratis internet och frukost. Han berättade även att det bodde en massa svenskar på hotellet som han trodde vi skulle komma bra överens med. Väl framme visade han oss rummen för 100 000 och ja, det va kanske inte riktigt vad han lovat, det va en "skrubb" med en madrass på golvet och gemensam dusch och toalett. Det va inte super fräscht och vi kände att vi kunde nog hitta bättre så vi tvekade lite och då berättade han att de hade ett rum till han kunde visa oss. Han berättade att det låg granne med våra "vänner" svenskarna. Det va ett helt okej rum med egen toa & dusch, en liten tv med dvd, en garderob, en stor säng och en fläkt så vi slog till. Väl hemmastadda i rummet märkte vi att fläkten knappt funkade och att varmvattnet som han lova egentligen va kallt saltvatten. Men det va skit samma, vi hade tak över huvudet och va alldeles för trötta för att orka gnälla och sen hade vi ju hamnat jämte världens bästa grannar. Frida, Maria och Josefine, tre underbara tjejer som verkligen gjorde Baliresan sjukt minnesvärd. De hade redan varit där en eller två nätter när vi kom så de lovade att visa oss vad ön gick för. På kvällen gick vi alla ut och käkade tillsammans och eftersom de skulle ut och snorkla dagen efter blev det en lugn kväll. Jag och Li va taggade för stranden dagen efter och somnade gott i hopp om en grym morgondag!

Jag orkar inte slänga ihop några bilder till det här inlägget. Bilderna jag har gör egentligen inte ön rättvisa men det minnet jag har från första dagen. Men googla Gili Trawangan så är det verkligen så fint som de flesta bilder som kommer upp. Mitt paradis!

Här kommer ett litet inlägg om världens skönaste thailändare.

PONG.
Han går egentligen inte beskriva med ord men jag ska försöka. Han är en inte allt för lång, väldigt smal och en störtskön snubbe. Senast jag såg honom hade han långt hår, ett getskägg (tror jag det kallas) och percing i läppen. Verkligen ingen skönhet men vilken personlighet denna människa har. Han är lite smått galen och han äger sin egen bar, Office bar. Han öppnade den baren för att han va trött på all techno som spelades i alla andra barer. I sin egen bar spelas bara ROCK i alla dess former, nästan inget annat är tillåtet.

Första kvällen på Koh tao hamnade vi i hans bar och sen hängde vi där varje kväll resten av besöket på Koh tao. När vi va där så brukade oftast Pong själv vara med och dricka och festa även om han jobbar. Jag minns inte vilken kväll det va men en kväll spårade det ut en liten aning. Helt plöstligt stod Björn bakom baren och Pong satt vi sidan om och lät Björn göra drinkar. Han hällde upp så mycket sprit han tyckte såg bra ut och serverade. Pong är väldigt givmild på det sättet eller om man kanske ska kalla det serviceminded. Bjuder han lite minns man det och kommer tillbaka. Jag har ju själv fallit för det eftersom han alltid bjuder på någon/några chang under kvällen.
När jag va på Koh tao andra gången blev jag väldigt glad att han minndes mig faktiskt. Och liksom förra gången hängde jag i Office bar nästa varje kväll, ville inte Anton och Peter dra ut så kunde jag gå dit. Där hittade jag ofta Emma-Ida, vi satt alltid på en frysbox vid sidan om bardisken och drack och pratade med Pong och alla andra. Det va väldigt mysigt och trevligt och jag längtar tills jag får åka dit igen!

Chap Chay  Nasi Goreng  Massaman Curry  Satay Sticks  Spring Rolls  Chicken Cashewnuts  Fried Rice i can go on and on...


Vi går längs stranden och letar efter en resturang som ser mysig ut och hittar ett perfekt ställe som ställt ut sina bord på stranden. Vi beställer in varsin chang och jag väljer att äta pad thai chicken. Medan vi väntar på maten dricker vi våra chang och pratar om allt galet som hände kvällen innan och skratten klingar. När vi fått maten äter vi den i lugn och ro samtidigt som vi lyssnar på vågorna som rullar in. Lite längre bort har en resturang dragit igång en fireshow där två thailändare står och kastar eldklot till varandra eller jonglerar med eldpinnar. Det går strandförsäljare längs vattenbrynet och säljer luckyballons och tittar man upp mot himlen ser man dessa ljusballonger sväva bort som stora lysande stjärnor mot den svarta himlen.

 

 

Så jag tänkte lägga upp en liten text om en av mina vänner från asien, antagligen den utav dom som jag kom närmst under resan.

Dedi
Egentligen vet jag inte riktigt vart jag ska börja när det gäller honom. Han betyder egentligen ganska mycket för mig, absolut mer än vad jag betyder för honom. Men det gör mig inget! Minst en gång om dagen så sticker mina tankar iväg åt hans håll.
Men jag tänkte jag skulle skriva lite om hans utseende. Han har en ganska stor mun med stora läppar och det är nästan alltid ett leende på dessa läppar. Han har ganska små bruna ögon som lyser när han ler, man skulle kunna säga att han även ler med ögonen. Näsan är ganska bred och han har en rätt mörk men fin hudfärg. Håret, det måste nog vara det bästa, det är gör verkligen Dedi. Ett stor svinto rufs som är mörkt i botten med lite solblekta toppar/slingor. Det står ofta åt alla håll och det går att forma hur man vill.
Första kvällen jag träffade honom va jag faktiskt tvungen (efter några double double) att fråga om jag fick känna på det. Det va ganska strävt och lite fett så jag frågade vad han hade i håret för att få det så. Svaret jag fick va att han aldrig hade några produkter i håret förutom saltvatten eftersom han surfar varje dag och att han bara tvättade det en gång i veckan. Låter inte super fräscht men jag gillar det. Han har även en riktigt snyggt musklad kropp med många rutor på magen. Ögongodis.

Dedi har en underbar personlighet. Han är alltid glad, väldigt trevlig, omtänksam, charmig, ja jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Han är verkligen en genom go kille.
Han är spronsrad av Rip Curl och har varit en utav de bästa i indonesien i vågsurfing tills han skadade sig rejält i knät. Men han är på väg tillbaka nu och tränar och tävlar en massa.

Jag kommer ihåg första gången jag såg honom. Jag hade hört rätt mycket om honom av Maria, Frida och Josefin som hade hängt med honom innan och hade fått en bild i huvudet av hur han kunde se ut. Så skulle vi ut och shoppa lite första dagen tillbaka i Kuta när en moppe stanna jämte oss. Jag minns att första tanken om killen på moppen va "jaha, så kan man ju också se ut". Det satt en kille som såg väldigt sliten ut med håret ståendes åt alla håll och kanter. Inte allt som jag tänkt när det pratat om honom. Men alla hamnade på Alleycats samma kväll och vi pratade nästan hela kvällen och ju mer vi pratade desto sötare blev han.

Han är antagligen den utav alla från asien som jag håller mest kontakt med. Vi pratar ofta på facebook och vi har skypat några gånger. Det kan göra en hel vecka för mig att få se och höra hans röst i endast några minuter genom skype. Dedi är verkligen en kille som jag aldrig kommer glömma och som jag kommer försöka hålla kontakten med. Jag ska absolut på min nästa resa hälsa på honom på Bali och kanske stanna lite längre den här gången.

Heartaceh: the emotional state of heartache can be called Love sickness
Love sickness: is a non-medical term used to describe mental and physical symptoms associated with falling in love.

Källa: Wikipedia

Jag får ofta ont i hjärtat när längtan och minnen smyger sig på. Betyder det att jag håller på eller har blivit kär i en världsdel, ett land, en ö, en stad, en resturang, alla underbara människor som jag träffat? Kanske.
"Om man kunde gifta sig med ett land/ö skulle jag gifta mig med Bali och ha Gili som älskare". Det va så jag och Li samanfattade våra veckor när vi lämnade indonesien för att åka tillbaka till Thailand.
Jag tänker tillbaka på min resa varje dag, resan som har frätt ett hål i bröstet på mig. Ett hål som jag aldrig vill ska täppas igen, det hjälper mig att minnas det jag vill aldrig glömma. Vissa dagar är det större och gör ondare än andra och det är då jag skriver. Skriver för att lindra smärtan genom att minnas och dela med mig.

Det är mycket jag vill berätta för er för det va mycket som hände under de fyra månaderna jag var borta. Men frågan är vart jag ska börja? Det självklara hade egentligen varit att börja från början men jag tror jag skulle tappa skrivlusten ganska snabbt då. Jag vill ta det lite som det kommer, skriva om det som poppar upp.
Så igår när jag kom hem från jobbet och klickade mig runt lite på facebook hamnade jag hos en indonesisk vän. Han hade taggats i nya bilder. På ena bilden var det han och en annan kille som jag också blev väldigt bra vän med under min tid. En kille som tyvärr inte har facebook vilket gör det lite svårt att se hur han har det och hålla kontakten. Det var när jag såg bilden på honom som jag bestämmde mig för att mina första inlägg skulle handla om de vänner jag fått under resan som bor i asien.

Jag vet att vissa blir lite avskräckta när man säger att man umgicks med locals. Det är inte direkt något man gör på den vanliga charter resan till grekland eller turkiet. Men det va nog tack vare Frida, Maria och Josefin som jag och Li började umgås med balineserna och jag kan lova att det gjorde resan så mycket mer speciell.
Jag kommer nog skriva om mina vänners utseende och om hur söta jag tycker alla är och där kommer jag kanske inte få så mycket medhåll när jag lägger upp bilder på dem. Men jag måste säga att ju längre man va i asien, desto fler snygga locals såg man, ögat vande sig typ. Men att jag tycker alla de jag ska skriva om är söta, vissa mer än andra och alla på sitt speciella sätt. Men det är antagligen för jag lärt känna dem, persnoligheten kan verkligen ändra utseendet.

Jag avslutar detta inglägget med en bild från mitt paradis.

Over and Out.

Jag har börjat skriva igen.
Jag skriver visserligen för hand men jag funderar på om jag ska börja lägga upp lite av det jag skriver här. Jag va ju väldigt dålig när det gällde min reseblogg, inte ett ända inlägg kom upp under det fyra månaderna jag var borta och det ångrar jag verkligen. Jag önskar att jag skrivit varje dag för ibland hade jag gett vad som helst för att kunna kolla tillbaka och läsa om mina upplevelser och tankar. Vissa minnen bleknar alldeles för snabbt och det är svårt att minnas allt som hände under min tid i asien. De än så länge fyra bästa månaderna i mitt liv.
Jag skriver i min bok när jag får flashbacks eller när jag längtar tillbaka så mycket att det bokstavligt talat gör ont i mitt hjärta.

Jag vill väldigt gärna dela med mig av allt som hände och därför kan jag nog bli lite tjatig ibland. För vem jag än pratar med och vad vi än pratar om så kan jag nästan alltid refera det tillbaka till Asien. Allt för att så jag får berätta lite om det jag upplevt och om hur lycklig jag är som gjort resan. Att egentligen bara skriva och berätta om det kommer inte göra resan rättvisa, allra helst hade jag velat ta med alla min vänner till mitt paradis och uppleva allt tillsammans med dom. För hur underbart hade det inte varit att få ta med några av mina närmsta, Angelica eller Lisa, och visa dom allt. Det är lite av en dröm jag har som antagligen aldrig kommer bli sann och därför väljer jag nu att skriva här.

Så för det som är intresserade kommer jag nu lägga upp mina starkaste, roligaste, lyckligaste, sjukaste och mest underbara minnen här. Det kan nog bli ganska långa inlägg ibland men jag har hur många bilder som helst som jag kan lägga upp så jag hoppas det jämnar ut lite.

Eftersom jag pratar om resan nästan hela tiden är det nog några som redan hört det jag skriver här och då kanske ni märker att jag förfinar/håller inne med vissa delar/detaljer. Vissa saker som hänt där nere ska inte alla öron höra eller ögon läsa men jag ska försöka få med det mesta.

Som vanligt skriver jag att vi får se hur mycket som kommer upp här. Min skrivlust brukar ta slut ganska snabbt men jag hoppas att den håller i sig så ni alla, mina 3-6 läsare, iallafall får ta lite del i mitt livs äventyr.


Selamat tinggal!

Nu är det inte många timmar kvar tills man lämnar snö och slask för sol och värme istället så det är självklart att resfebern börja komma smygandes. Gick tidigt från jobbet idag för att hinna fixa några små ärenden och försöka packa om lite. Väskan är knök full så jag måste nog försöka rensa ut lite om mans ska få med sig något hem.

Men 22.04 ikväll går mitt och Victors tåg till Kastrup sen måste vi vänta några timmar där så går första planet 06.45 om jag inte minns helt fel till Munchen och där blir det ännu mer väntan innan vi tar nästa flyg till Bangkok som ska vara framme runt åtta på morgonen tror jag. Det lilla vi planerat är att vi ska stanna iallafall en natt i Bangkok så när vi komme fram ska vi ta oss till Koh San Road, vilket ska vara en bra backpacker gatan med billiga hotell och resturanger och sånt. Trevlans Trevlans.

Nej nu ska jag gå och rensa min väska och se om inte jag kan hitta något jag kan plocka ur den.

So long, Suckers!

Ja nu är det bara tre dagar kvar till sol och värme! UNDERBART! Men idag ska det packas, vilket inte är lika underbart. Jag är väldigt dålig på att packa och brukar alltid ha med mig lite för mycket. Att packa för tre månader har jag heller aldrig gjort innan, det kommer bli svårt!  Men jag fick iallafall en riktig backpacker ryggsäck i julklapp som jag kommer släpa runt på och den ska tydligen rymma ganska många liter så vi får se hur detta ska sluta.

Igår hade jag en sista vinkväll med tjejerna med riktigt god mat, mycket tjejsnack och många glas vin. Det va jätte trevligt även om Angelica och Nina saknades. Jag kommer sakna er mina underbara tjejer. Men jag hoppas att ni planerar en ny vinkväll medan jag är borta. Någon gång där i maj hade varit perfekt och det hade varit kul om vi hade kunnat samla alla.

Nej nu ska jag pallra mig upp ur sängen och städa iorgning i köket och den börja packa.

Over and Out.

Idag bokade jag en biljett från Köpenhamn till Thailand! Den 20e januari 06.45 lyfter planet mot varmare breddgrader. Jag ska nog ta med mig min dator så jag kan uppdatera bloggen så ni kan få läsa om våra äventyr. Jag ska nog vara borta tre månader och vi ska då besöka Thailand, Vietnamn, Kambodja och Laos. Mer uppdateringra kommer om en månad då det är dags att åka.

Oj oj oj, det är mycket London nu. Har fått ett till "erbjudande" att åka dit. Då skulle det alltså bli tre resor till London inom loppet av fem månader. Är grymt sugen på att boka en biljett till.
Detta skulle isåfall vara i slutet av oktober och jag skulle åka med en jobbarkompis och hennes kompis. De ska gå och se Franz Ferdinand vilket gjorde mig väldigt sugen på att hänga med. Jag har redan sett dem en gång på Hultan och det va absolut inte helt fel. Det är bara en kort weekend fredag till söndag så det behöver ju inte bli allt för dyrt. Jag är som sagt väldigt sugen men det är något som gör att jag inte kan bestämma mig. Ah beslutsångest!
Nej det blir nog till att kolla priser ikväll när jag kommer hem. Nu är det back to work som gäller.


Some times the hardest and the right tings are the same.

Jag har inte ens hunnit skriva om min tripp till London, det kan ioförsig bero på att jag inte finner det speciellt roligt att blogga men ändå finns denna bloggen för att ibland får jag ett ryck och känner för att skriva lite.
Men iallafall vad jag skulle skriva va att nu är redan mitt andra besök till den underbara staden London bokat! Den här gången med min Lisen :D så nu är det fortsatt planering dom gäller framöver, måste hitta ett billigt hotell och kolla på vad vi vill göra där för den 2 december bär det av!

Jaha då va man tillbaka från London, tyvärr. Jag måste säga att jag är helt förälskat i staden och funderar starkt på att flytta dit något år eller iallafall plugga någon termin där. Resan har varit helt underbar även dom det har varit lite upp och ner med ömma fötter, stela värkande axlar/rygg, sightseeing bussar som kör vilse och tunnelbanan som inte går när vi vill att den ska. Men detta har ändå varit en utav de bästa resorna för mig, mycket är nog tackvare Coldplay såklart och även we will rock you musikalen. Tänkte skriva ett inlägg om varje dag och berätta hur vi haft det så jag har något att fylla ut bloggen med. Det kommer även bilder later on.

E.S.T. - White Lies

Två dagar kvar till det bär av mot London! Can't wait. Väskan är packad och klar, en dag kvar på jobbet imorgon som jag måste kämpa mig igenom, sen Göteborg - LONDON!